Chapter 21 - Can We Just Calm Down?
Jag gick in i köket och satte mig vid köksbordet. Dags att vänta på mamma...
Hannah
Mamma kom aldrig... Varför kunde hon aldrig komma hem? Jag beslöt mig för att ringa till Caleb för att be honom komma hit så att vi en gång för alla kunde reda ut allt det här. Jag tog upp min mobil och sedan klickade jag mig fram till Calebs nummer och tröck på 'ring'.
"Hallå?"
"Hej, de är Hannah"
"Hej Hannah"
"Skulle du vilja komma hit?"
"Har något hänt?"
"Nej... Jag vill bara inte vara ensam"
"Jag är där om 10 minuter"
När vi lagt på gick jag in i mitt rum och drog på mig mjukiskläder och gick sedan tillbaka till köket. Jag satte mig ner och inte långt efter kom Caleb. Han klev in i lägenheten och kom in i köket. Han log lite emot mig och sedan så satte han sig på köksstolen mittemot mig.
"Hur ofta sover du och är hemma själv egentligen?"
"Större delen av tiden som jag spenderar hemma" sa jag
Caleb svarade inte utan satt bara tyst, det såg ut som om han verkligen funderade över något. Men han hann nog aldrig riktigt komma fram till en lösning. Jag sa att jag skulle gå och sova. Caleb sa att han skulle sova på soffan inatt för att jag skulle slippa vara ensam under natten.
Jag borstade tänderna och tvättade bort sminket och sedn kröp jag ner i min gosiga säng. Innana jag somnade så skickade jag ett sms till Justin; Godnatt sötnos skrev jag och sedan slöt jag ögonen och somnade.
Morgonen efter vaknade jag av att solen lyste in i mitt rum. Vad tusan? Jag öppnade ögonen och försökte ta mig upp ur sängen. Jag kollade på klockan, försent att gå till skolan... Fredag och jag missar skolan... Men jag orkar inte gå dit i vilket fall som helst.
Jag gick ut i vardagsrummet där Caleb satt och kollade på TV.
"Jag visste inte när du började skolan så jag väckte dig inte" sa han när jag kom in i vardagsrummet.
"Tur de, för jag ska inte dit idag" sa jag och log.
Efter bara några minuter hörde vi hur en nyckel tröcks in i låset ocu vreds om, mamma. Det kunde inte vara någon annan än mamma. Jag hörde hur hon klev in i hallen och började ta av sig skorna. Hon hade fortfarande sina jobbar kläder på sig. Doktorskläder med andra ord.
När hon såg mig och Caleb i vardagsrummet började hon genast gapa.
"Caleb?" frågade hon sedan
"Ja mamma, Caleb" svarade han
Mamma bara kollade på honom och sedan log hon. Hon hade inte träffat Caleb sedan han flyttade ut. Han var inte hennes största fan direkt.
"Mamma, varför förstör du Hannahs liv?" frågade han
"Va?" sa hon chockat
"Mamma, du kommer aldrig hem på kvällarna, du bryr sig inte om att göra middag åt henne, och du skyller på henne över att pappa stack och hon kommer väldigt ofta hem till mig gråtandes... varför gör du så mot henne?"
"Det är hennes fel"
"Nej, mamma. Pappa stck inte pågrund av att han och Hannah bråkat en aning när hon var FYRA!"
"Nehe, och du vet varför han stack eller?"
"Tänk för att jag gör det"
"Var så snäll och berätta då" svarade mamma bitchigt
"Han hade hittat någon ny och hon väntade hans barn"
"Va?"
"Japp. Han har bååde ringt och skrivit brev"
"Men... Åh... Hannah..."
"Låt de vara" sa jag och gick därifrån
Jag kunde höra hur Caleb och mamma bråkade i vardagsrummet. Jag kastade mig på sängen och kvävde ett skrik. Varför skulle det alltid vara såhär?
Kommentera?
Hannah
Mamma kom aldrig... Varför kunde hon aldrig komma hem? Jag beslöt mig för att ringa till Caleb för att be honom komma hit så att vi en gång för alla kunde reda ut allt det här. Jag tog upp min mobil och sedan klickade jag mig fram till Calebs nummer och tröck på 'ring'.
"Hallå?"
"Hej, de är Hannah"
"Hej Hannah"
"Skulle du vilja komma hit?"
"Har något hänt?"
"Nej... Jag vill bara inte vara ensam"
"Jag är där om 10 minuter"
När vi lagt på gick jag in i mitt rum och drog på mig mjukiskläder och gick sedan tillbaka till köket. Jag satte mig ner och inte långt efter kom Caleb. Han klev in i lägenheten och kom in i köket. Han log lite emot mig och sedan så satte han sig på köksstolen mittemot mig.
"Hur ofta sover du och är hemma själv egentligen?"
"Större delen av tiden som jag spenderar hemma" sa jag
Caleb svarade inte utan satt bara tyst, det såg ut som om han verkligen funderade över något. Men han hann nog aldrig riktigt komma fram till en lösning. Jag sa att jag skulle gå och sova. Caleb sa att han skulle sova på soffan inatt för att jag skulle slippa vara ensam under natten.
Jag borstade tänderna och tvättade bort sminket och sedn kröp jag ner i min gosiga säng. Innana jag somnade så skickade jag ett sms till Justin; Godnatt sötnos skrev jag och sedan slöt jag ögonen och somnade.
Morgonen efter vaknade jag av att solen lyste in i mitt rum. Vad tusan? Jag öppnade ögonen och försökte ta mig upp ur sängen. Jag kollade på klockan, försent att gå till skolan... Fredag och jag missar skolan... Men jag orkar inte gå dit i vilket fall som helst.
Jag gick ut i vardagsrummet där Caleb satt och kollade på TV.
"Jag visste inte när du började skolan så jag väckte dig inte" sa han när jag kom in i vardagsrummet.
"Tur de, för jag ska inte dit idag" sa jag och log.
Efter bara några minuter hörde vi hur en nyckel tröcks in i låset ocu vreds om, mamma. Det kunde inte vara någon annan än mamma. Jag hörde hur hon klev in i hallen och började ta av sig skorna. Hon hade fortfarande sina jobbar kläder på sig. Doktorskläder med andra ord.
När hon såg mig och Caleb i vardagsrummet började hon genast gapa.
"Caleb?" frågade hon sedan
"Ja mamma, Caleb" svarade han
Mamma bara kollade på honom och sedan log hon. Hon hade inte träffat Caleb sedan han flyttade ut. Han var inte hennes största fan direkt.
"Mamma, varför förstör du Hannahs liv?" frågade han
"Va?" sa hon chockat
"Mamma, du kommer aldrig hem på kvällarna, du bryr sig inte om att göra middag åt henne, och du skyller på henne över att pappa stack och hon kommer väldigt ofta hem till mig gråtandes... varför gör du så mot henne?"
"Det är hennes fel"
"Nej, mamma. Pappa stck inte pågrund av att han och Hannah bråkat en aning när hon var FYRA!"
"Nehe, och du vet varför han stack eller?"
"Tänk för att jag gör det"
"Var så snäll och berätta då" svarade mamma bitchigt
"Han hade hittat någon ny och hon väntade hans barn"
"Va?"
"Japp. Han har bååde ringt och skrivit brev"
"Men... Åh... Hannah..."
"Låt de vara" sa jag och gick därifrån
Jag kunde höra hur Caleb och mamma bråkade i vardagsrummet. Jag kastade mig på sängen och kvävde ett skrik. Varför skulle det alltid vara såhär?
Kommentera?
Kommentarer
Trackback
