Chapter 15 - Stop Picking On Me
Det sista jag hörde från Christys käft var "Hälsa din mamma från mig!"
Hannah gråter
Jag hade ingen aning om vart jag skulle gå? Jag kunde inte gå hem och jag kunde inte stanna på skolan. Så iställer för att gå hem gick jag hem till Caleb. Han skulle nog förstå. Caleb förstod alltid vad jag gick igenom och han var alltid där för mig.
Nu var det ju bara en sak som skulle kunna göra allt värre och de skulle vara ifall han inte var hemma. Men eftersom att han är soldat och för stunden inte behövdes någonstans borde han ju faktiskt vara hemma.
Från skolan var det ungeför 20 minuters gång avstånd till Caleb. Vilket betydde att jag skulle behöva gå snabbare än vanligt. Eftersom att jag ville nå honom så snabbt som möljigt.
Jag öppnade portdörren och gick in. Jag sprang upp de tre trappor som man var tvungen att gå för att komma till Calebs lägenhet. Jag plingade på dörr kockan och efter bara några sekunder öppnade Caleb dörren. Han såg direkt att något var fel så han släppte in mig utan att säga något.
Jag gick in och satte mig i ena hörnet av Calebs soffa. Han kom inte långt efter med ett glas dricka och något att fika på. Jag tog mitt glas och tog en klunk av drickan.
"Vad har hänt?" frågade Caleb efter ett tag
"Christy Simon och Keith Henrie" svarade jag och vände blicken ut mot fönstret
"Vad har dom gjort?"
"Dom har gjort slut, och Christy skyller på mig och Keith han har bara gått och blivit konstig. Han för följer mig"
"Vad menar du med att Christy skyller på dig?"
"Hon säger att de var jag som gjorde så att dom gjorde slut... sedan drog hon in pappa i det hela..."
"Hur kan hon dra in de i det hela?"
"Vet inte..."
"Du vet väl att det med pappa inte var ditt fel Hannah?"
"Jag vet ingenting längre, mamma skyller på mig. Han säger att de var mitt fel att du stack och att de var mitt fel att pappa stack. Och ny skyller hela min skola på mig för det också? Vilket jag faktiskt inte förstår?"
"De var inte ditt fel! Och dom vet ingenting om vad som hände"
Efter att ha suttit ett tag i tystnad började jag gråta. Jag kunde inte hålla tårarna inne längre. Smärtorna efter smällarna in i skåpet och allt som Christy hade sagt och allas hån skratt. Jag orkade verkligeen inte hålla tårarna inne längre. Dom bara forsade ut.
Caleb flyttade sig närmare mig och höll om mig. Jag var glad över att ha en sådan underbar bror! Han är den enda som inte skyller på mig för allt som hänt...
Caleb kollade på mig men var helt tyst. Han visste precis hur han skulle hantera mig när jag grät. Men helt ärligt ville jag att Justin skulle vara här och hålla om mig. Jag gillade honom verkligen. Han var verkligen den mest fantastiska personen jag träffat på länge.
Rätt som det var plingade min telefon till och jag tog upp den för att kolla på den. Det var ett sms från Justin. Vilken timeing tänkte jag och log lite för mig själv.
Jag saknar dig, och gissa vad? Jag kommer tillbaka till LA snart! Stod det. Jag blev verkligen glad när jag läste smset. Jag svarade; Verkligen? Jag saknar dig med!
Hoppas chapter 15 var bra!
Kommentera vad ni tycker om novellen hittills?
Hannah gråter
Jag hade ingen aning om vart jag skulle gå? Jag kunde inte gå hem och jag kunde inte stanna på skolan. Så iställer för att gå hem gick jag hem till Caleb. Han skulle nog förstå. Caleb förstod alltid vad jag gick igenom och han var alltid där för mig.
Nu var det ju bara en sak som skulle kunna göra allt värre och de skulle vara ifall han inte var hemma. Men eftersom att han är soldat och för stunden inte behövdes någonstans borde han ju faktiskt vara hemma.
Från skolan var det ungeför 20 minuters gång avstånd till Caleb. Vilket betydde att jag skulle behöva gå snabbare än vanligt. Eftersom att jag ville nå honom så snabbt som möljigt.
Jag öppnade portdörren och gick in. Jag sprang upp de tre trappor som man var tvungen att gå för att komma till Calebs lägenhet. Jag plingade på dörr kockan och efter bara några sekunder öppnade Caleb dörren. Han såg direkt att något var fel så han släppte in mig utan att säga något.
Jag gick in och satte mig i ena hörnet av Calebs soffa. Han kom inte långt efter med ett glas dricka och något att fika på. Jag tog mitt glas och tog en klunk av drickan.
"Vad har hänt?" frågade Caleb efter ett tag
"Christy Simon och Keith Henrie" svarade jag och vände blicken ut mot fönstret
"Vad har dom gjort?"
"Dom har gjort slut, och Christy skyller på mig och Keith han har bara gått och blivit konstig. Han för följer mig"
"Vad menar du med att Christy skyller på dig?"
"Hon säger att de var jag som gjorde så att dom gjorde slut... sedan drog hon in pappa i det hela..."
"Hur kan hon dra in de i det hela?"
"Vet inte..."
"Du vet väl att det med pappa inte var ditt fel Hannah?"
"Jag vet ingenting längre, mamma skyller på mig. Han säger att de var mitt fel att du stack och att de var mitt fel att pappa stack. Och ny skyller hela min skola på mig för det också? Vilket jag faktiskt inte förstår?"
"De var inte ditt fel! Och dom vet ingenting om vad som hände"
Efter att ha suttit ett tag i tystnad började jag gråta. Jag kunde inte hålla tårarna inne längre. Smärtorna efter smällarna in i skåpet och allt som Christy hade sagt och allas hån skratt. Jag orkade verkligeen inte hålla tårarna inne längre. Dom bara forsade ut.
Caleb flyttade sig närmare mig och höll om mig. Jag var glad över att ha en sådan underbar bror! Han är den enda som inte skyller på mig för allt som hänt...
Caleb kollade på mig men var helt tyst. Han visste precis hur han skulle hantera mig när jag grät. Men helt ärligt ville jag att Justin skulle vara här och hålla om mig. Jag gillade honom verkligen. Han var verkligen den mest fantastiska personen jag träffat på länge.
Rätt som det var plingade min telefon till och jag tog upp den för att kolla på den. Det var ett sms från Justin. Vilken timeing tänkte jag och log lite för mig själv.
Jag saknar dig, och gissa vad? Jag kommer tillbaka till LA snart! Stod det. Jag blev verkligen glad när jag läste smset. Jag svarade; Verkligen? Jag saknar dig med!
Hoppas chapter 15 var bra!
Kommentera vad ni tycker om novellen hittills?
Kommentarer
Postat av: Stina
Jag älskar novellen kan jag säga och chapter 15 var as bra :)<3
Meeeeeeeer
Postat av: Johanna
mer mer :D
Postat av: någon
bra det var bättre an jättebra. den är är bättre än jätte jätte jättebra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
haha vilken dampig kommentar!
Trackback
