Chapter 14 - I Own You Hannah
Han såg galen ut. Jag visste nu officiellt inte vad jag skulle ta mig till.
Hannah
När skolan tillslut skulle till och börja klev jag upp ur soffan och skyndade mig till mitt skåp. Jag gick förbi DDs skåp men han var inte där. Jag öppnade mitt eget skåp och tog mina saker och ringde sedan DD.
"Svara... svara... svara då" sa jag för mig själv medans jag väntade på att DD skulle svara
Han svarade inte och jag var tvungen att gå på lektion. När jag kom in i klassrummet sitter Keith och stirrar på mig. Jag fick en stor klump i både halsen och magen. Keith började faktiskt skrämma mig riktigt mycket.
Lektionen flöt på men jag kände Keiths blickar i nacken hela lektionen. Helt ärligt vet jag inte ifall jag ska skratta eller gråta? Keith borde hålla sig borta ifrån mig.
När jag kom ut ur klassrummet tog jag genast upp min telefon och ringde DD igen. Den här gången hade jag mer tur. Han svarade, men hans nyheter var inte lika tursamma. Han sa att han var sjuk och att han inte skulle komma till skolan. TUSAN! Vad ska jag ta mig till nu? Men Keith som förföljer och skrämmer mig och Christy och hennes kompisar som vill döda mig... Hmm... Jag behöver DD.
Jag kastade in börckerna i skåpet och tänkte precis till att smälla igen skåpet och sticka när jag känner in hård smäll i ryggen. Herregud! AJJJ! Jag ville bara skrika rätt ut.
När jag vände mig om så vart jag inte förvånad över att se Christys stolta ansikte mittemot mig med alla hennes wannabes. Jag suckade och kollade på henne innan jag fick fram ett ord.
"Vad var det där bra för?" frågade jag
"Åh... Den där var för rent nöje, men den här, den är för mig" sa hon och puttade mig så hårt in i skåp dörren att jag slog huvudet och skåp dörren blev bucklig.
Det enda som strömmade i mitt huvud var att jag ville hem. Men det som strömmade i Christys huvud var nog att aldrig låta mig gå hem igen. Med tunga andetag samlade jag mig för att börja gå. Men innan jag visste ordet av det så puttade hon in mig i skåpet igen. Nu får det räcka!
"SLUTA!!" skrek jag
"Ska du börja gråta nu? Och kanske springa hem till din mamma?" sa hon "Juste din mamma bryr sig inte om dig Hannah" fortsatte hon sedan
"Du vet ingenting om min mamma och mig" sa jag och försökte dölja att jag nästan grät.
"Vännen, din mamma har rätt. Jag skulle inte heller ha viljat stanna om jag var din farsa. Jag skulle också ha stuckigt!" sa hon bitchigt och kollade på mig och hån skrttade
"Varför tycks alla tro att de var mitt fel?" fick jag ur mig innan jag snabbt sprang iväg.
Det sista jag hörde från Christys käft var "Hälsa din mamma från mig!"
Chapter 14
Som ni ser kommer de mer och mer om när Hannah var fyra.
Kommentera?
Hannah
När skolan tillslut skulle till och börja klev jag upp ur soffan och skyndade mig till mitt skåp. Jag gick förbi DDs skåp men han var inte där. Jag öppnade mitt eget skåp och tog mina saker och ringde sedan DD.
"Svara... svara... svara då" sa jag för mig själv medans jag väntade på att DD skulle svara
Han svarade inte och jag var tvungen att gå på lektion. När jag kom in i klassrummet sitter Keith och stirrar på mig. Jag fick en stor klump i både halsen och magen. Keith började faktiskt skrämma mig riktigt mycket.
Lektionen flöt på men jag kände Keiths blickar i nacken hela lektionen. Helt ärligt vet jag inte ifall jag ska skratta eller gråta? Keith borde hålla sig borta ifrån mig.
När jag kom ut ur klassrummet tog jag genast upp min telefon och ringde DD igen. Den här gången hade jag mer tur. Han svarade, men hans nyheter var inte lika tursamma. Han sa att han var sjuk och att han inte skulle komma till skolan. TUSAN! Vad ska jag ta mig till nu? Men Keith som förföljer och skrämmer mig och Christy och hennes kompisar som vill döda mig... Hmm... Jag behöver DD.
Jag kastade in börckerna i skåpet och tänkte precis till att smälla igen skåpet och sticka när jag känner in hård smäll i ryggen. Herregud! AJJJ! Jag ville bara skrika rätt ut.
När jag vände mig om så vart jag inte förvånad över att se Christys stolta ansikte mittemot mig med alla hennes wannabes. Jag suckade och kollade på henne innan jag fick fram ett ord.
"Vad var det där bra för?" frågade jag
"Åh... Den där var för rent nöje, men den här, den är för mig" sa hon och puttade mig så hårt in i skåp dörren att jag slog huvudet och skåp dörren blev bucklig.
Det enda som strömmade i mitt huvud var att jag ville hem. Men det som strömmade i Christys huvud var nog att aldrig låta mig gå hem igen. Med tunga andetag samlade jag mig för att börja gå. Men innan jag visste ordet av det så puttade hon in mig i skåpet igen. Nu får det räcka!
"SLUTA!!" skrek jag
"Ska du börja gråta nu? Och kanske springa hem till din mamma?" sa hon "Juste din mamma bryr sig inte om dig Hannah" fortsatte hon sedan
"Du vet ingenting om min mamma och mig" sa jag och försökte dölja att jag nästan grät.
"Vännen, din mamma har rätt. Jag skulle inte heller ha viljat stanna om jag var din farsa. Jag skulle också ha stuckigt!" sa hon bitchigt och kollade på mig och hån skrttade
"Varför tycks alla tro att de var mitt fel?" fick jag ur mig innan jag snabbt sprang iväg.
Det sista jag hörde från Christys käft var "Hälsa din mamma från mig!"
Chapter 14
Som ni ser kommer de mer och mer om när Hannah var fyra.
Kommentera?
Kommentarer
Postat av: Johanna
mer mer :D
Postat av: Stina
meeeer meeer
Trackback
