Chapter 12 - Breaking Down The Wall
Vi klev in på bussen och jag vart nästan mållös när jag såg hur snyggt det var där inne. Ännu en sak som jag inte förväntat mig.
Katie
Justin satte sig vid det lilla men väldigt vackra bordet som stod placerat vid ett fönster. Jag som inte hade en aning om vart jag skulle ta vägen släppte mina saker och satte mig på bänken mittemot. Jag kollade ut igenom fönstret och insåg att bussen var ute på vägen, och det gick framåt. Hur kunde jag inte känna av att vi faktiskt rörde på oss.
"Rätt coolt va?" hörde jag en avlägsen röst säga. Jag kom tillbaka till verkligheten och insåg att det var Justin som pratade med mig. Jag kollade på honom och nickade. Han log, sådär som bara Justin kan, och jag log tillbaka.
"Jag får känslan av att du inte riktigt är dig själv..?" sa Justin och kollade rätt in i mina ögon.
"Skulle du vara det om båda dina föräldrar dog, och allt var ditt fel?"
"Antagligen inte... Men vänta, vadå ditt fel?" hans ögon blev gigantiska och han såg uppriktigt orolig ut.
"Det var mitt fel att dom satt i bilen. Hade det inte varit för mig hade dom fortfarande varit vid liv..."
"Vad får dig att tro det?" frågade han med eftertryck på tro.
"Jag tror inte, jag vet" svarade jag och kände hur tårarna brännde bakom ögonlocken.
"Vad kan du möjligtvis ha gjort för att det skulle kunna vara ditt fel?"
"Som jag sa, hade det inte varit för mig..." Jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte "...så hade dom aldrig varit i bilen, dom hade aldrig varit på vägen, alltsåå hade dom fortfarande varit vid liv" och nu kunde jag inte stoppa det längre. Jag brast ut i tårar. Tårarna tog aldrig slut.
Justin reagerade snabbt och satte sig bredvid mig och la armarna om mig, sedan tryckte han mig tätt intill honom och drog sin hand över mitt huvud. Hans fingarar lekte lätt, men tröstande, i mitt hår. Han höll om mig länge, och jag märkte att han inte skulle släppa min allvarliga anklagelse så lätt. Han skulle fortsätta och jag skulle vara tvungen att breätta... Därför beslöt jag mig för att låtsas somna i hans famn. Jag fokuserade så mycket på tt låtsas sova att jag faktiskt gjorde det.
Morgonen efter vaknade jag i en mjuk säng. Den var varm och jag kunde inte låta bli att undra vart jag var. Jag satte mig upp och kom på att jag var på Justins turnebuss, någonstans på vägen. Jag reste mig upp och gick ut till bordet där Justin satt och kollade på sin datorskärm.
"God morgon" sa han glatt när han fick syn på mig.
"God morgon" svarade jag stelt och satte mig mittemot honom.
"Vi ska stanna för frukost om 20 minuter" log han
"vad är klockan?" frågade jag
"sju"
Jag reste mig upp och gick till min väska, där jag drog fram en tröja och ett par jeans som jag sedan tog med mig till rummet jag vaknat upp i. Där jag snabbade mig att dra på mig dom. Sedan gick jag fram till en spegel och sminkade mig lätt och fixade till håret.
Katies Outfit
Sedan gick jag ut till Justin igen och satte mig mittemot honom. Han kollade nyfiket på mig. Litegrand som om han undrade ifall jag kom ihåg vart jag hade slutat prata kvällen innan. Vilket jag mycket väl gjorde. Jag suckade och himlade sedan med ögonen innan jag tog ett djupt andetag för att börja prata.
"Varför dom var i bilen..." började jag och sedan kom jag av mig när jag kollade ut igenom fönstret, så värst vackert kan jag inte påstå att det var direkt. Det var en motorväg med en himla massa fula bilar på och runt omkring var det skyltar och några enstaka träd. Jag kom på mig själv med att ha tappat bort mig totalt när jag kände Justins fot sparka till mig lite lätt på benet. Jag kollade upp och han nickade åt mig att fortsätta. Jag suckade igen och fortsatte. "... var för att jag tvingade dem båda att komma hem, dom var på en gala eftersom att en av deras böcker hade blivit film och den var nominerad för en Golden Globe - tror jag att det var. Och jag tvingade dem att komma hem innan galan var slut. Och eftersom att minaa föräldrar i stort sett gjorde vad som helst för mig, så tänkte dom komma hem. Men dom kom aldrig hem..." jag tog en paus och kollade på Justin som nu såg ut att vilja gråta. "...inte fören efter att galan slutat för fem timmar sedan kom det två poliser hem till mig och berättade vad som hänt för mig... Sedan kom Barney.." jag slutade och kollade åter igen upp på Justin som nu började röra sig mot mig.
Precis som kvällen innan satte han sig bredvid mig och höll om mig. Fast den här gången sa han om och om igen att det inte var mitt fel. Att det absolut inte var mitt fel och att jag inte fick tänka så.
Efter att ha berättat för Justin var det nästan som om väggen jag byggt upp hade rivits och han började sakta med säkert komma närmre in i mitt liv än någon någonsin varit. Men vad vet jag jag kanske bara inbillade mig. Jag menar det var bara han och jag ensamma i en turnebuss (om man inte räknar med chaffören) vi hade ju liksom ingen annan än varandra att söka närhet hos.
Bussen stannade framför ett 'diner' där vi klev av och gick in. Vi möttes av Pattie, Scooter och resten av Justins crew. Vi satt och åt våran frukost. Det var chafför byte så att dom som kört hela natten skulle få sova. Sedan åkte vi vidare. Vi skulle vara framme i Belgien klockan 12 om allt gick som beräknat. Nu var klockan halv nio. Jag och Justin gick in i hans turnebuss igen. Och Justin fortsatte upprepa - Det var inte ditt fel!
Vill du gästblogga? Lämna en kommentar och säg att du vill, samt meljadress så att jag får tag på dig.
Vad tyckte ni om det här kapitlet?
Kommentera?!
Katie
Justin satte sig vid det lilla men väldigt vackra bordet som stod placerat vid ett fönster. Jag som inte hade en aning om vart jag skulle ta vägen släppte mina saker och satte mig på bänken mittemot. Jag kollade ut igenom fönstret och insåg att bussen var ute på vägen, och det gick framåt. Hur kunde jag inte känna av att vi faktiskt rörde på oss.
"Rätt coolt va?" hörde jag en avlägsen röst säga. Jag kom tillbaka till verkligheten och insåg att det var Justin som pratade med mig. Jag kollade på honom och nickade. Han log, sådär som bara Justin kan, och jag log tillbaka.
"Jag får känslan av att du inte riktigt är dig själv..?" sa Justin och kollade rätt in i mina ögon.
"Skulle du vara det om båda dina föräldrar dog, och allt var ditt fel?"
"Antagligen inte... Men vänta, vadå ditt fel?" hans ögon blev gigantiska och han såg uppriktigt orolig ut.
"Det var mitt fel att dom satt i bilen. Hade det inte varit för mig hade dom fortfarande varit vid liv..."
"Vad får dig att tro det?" frågade han med eftertryck på tro.
"Jag tror inte, jag vet" svarade jag och kände hur tårarna brännde bakom ögonlocken.
"Vad kan du möjligtvis ha gjort för att det skulle kunna vara ditt fel?"
"Som jag sa, hade det inte varit för mig..." Jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte "...så hade dom aldrig varit i bilen, dom hade aldrig varit på vägen, alltsåå hade dom fortfarande varit vid liv" och nu kunde jag inte stoppa det längre. Jag brast ut i tårar. Tårarna tog aldrig slut.
Justin reagerade snabbt och satte sig bredvid mig och la armarna om mig, sedan tryckte han mig tätt intill honom och drog sin hand över mitt huvud. Hans fingarar lekte lätt, men tröstande, i mitt hår. Han höll om mig länge, och jag märkte att han inte skulle släppa min allvarliga anklagelse så lätt. Han skulle fortsätta och jag skulle vara tvungen att breätta... Därför beslöt jag mig för att låtsas somna i hans famn. Jag fokuserade så mycket på tt låtsas sova att jag faktiskt gjorde det.
Morgonen efter vaknade jag i en mjuk säng. Den var varm och jag kunde inte låta bli att undra vart jag var. Jag satte mig upp och kom på att jag var på Justins turnebuss, någonstans på vägen. Jag reste mig upp och gick ut till bordet där Justin satt och kollade på sin datorskärm.
"God morgon" sa han glatt när han fick syn på mig.
"God morgon" svarade jag stelt och satte mig mittemot honom.
"Vi ska stanna för frukost om 20 minuter" log han
"vad är klockan?" frågade jag
"sju"
Jag reste mig upp och gick till min väska, där jag drog fram en tröja och ett par jeans som jag sedan tog med mig till rummet jag vaknat upp i. Där jag snabbade mig att dra på mig dom. Sedan gick jag fram till en spegel och sminkade mig lätt och fixade till håret.
Katies Outfit
Sedan gick jag ut till Justin igen och satte mig mittemot honom. Han kollade nyfiket på mig. Litegrand som om han undrade ifall jag kom ihåg vart jag hade slutat prata kvällen innan. Vilket jag mycket väl gjorde. Jag suckade och himlade sedan med ögonen innan jag tog ett djupt andetag för att börja prata.
"Varför dom var i bilen..." började jag och sedan kom jag av mig när jag kollade ut igenom fönstret, så värst vackert kan jag inte påstå att det var direkt. Det var en motorväg med en himla massa fula bilar på och runt omkring var det skyltar och några enstaka träd. Jag kom på mig själv med att ha tappat bort mig totalt när jag kände Justins fot sparka till mig lite lätt på benet. Jag kollade upp och han nickade åt mig att fortsätta. Jag suckade igen och fortsatte. "... var för att jag tvingade dem båda att komma hem, dom var på en gala eftersom att en av deras böcker hade blivit film och den var nominerad för en Golden Globe - tror jag att det var. Och jag tvingade dem att komma hem innan galan var slut. Och eftersom att minaa föräldrar i stort sett gjorde vad som helst för mig, så tänkte dom komma hem. Men dom kom aldrig hem..." jag tog en paus och kollade på Justin som nu såg ut att vilja gråta. "...inte fören efter att galan slutat för fem timmar sedan kom det två poliser hem till mig och berättade vad som hänt för mig... Sedan kom Barney.." jag slutade och kollade åter igen upp på Justin som nu började röra sig mot mig.
Precis som kvällen innan satte han sig bredvid mig och höll om mig. Fast den här gången sa han om och om igen att det inte var mitt fel. Att det absolut inte var mitt fel och att jag inte fick tänka så.
Efter att ha berättat för Justin var det nästan som om väggen jag byggt upp hade rivits och han började sakta med säkert komma närmre in i mitt liv än någon någonsin varit. Men vad vet jag jag kanske bara inbillade mig. Jag menar det var bara han och jag ensamma i en turnebuss (om man inte räknar med chaffören) vi hade ju liksom ingen annan än varandra att söka närhet hos.
Bussen stannade framför ett 'diner' där vi klev av och gick in. Vi möttes av Pattie, Scooter och resten av Justins crew. Vi satt och åt våran frukost. Det var chafför byte så att dom som kört hela natten skulle få sova. Sedan åkte vi vidare. Vi skulle vara framme i Belgien klockan 12 om allt gick som beräknat. Nu var klockan halv nio. Jag och Justin gick in i hans turnebuss igen. Och Justin fortsatte upprepa - Det var inte ditt fel!
Vill du gästblogga? Lämna en kommentar och säg att du vill, samt meljadress så att jag får tag på dig.
Vad tyckte ni om det här kapitlet?
Kommentera?!
Kommentarer
Postat av: Justin Bieber Noveller - BIEBZCORNER
Jättebra skrivet!
Jag har en nystartad novell och undrar om du kanske kan klicka in och läsa, ge lite feedback osv. :)
Trackback
